Sandra

Shiit! Oh nej jag glömde att jag hade svenska nu.

Samtidigt som jag ser min välklädda stiliga lärare komma in i klassrummet tar jag diskret upp samhällskunskaps blocket och vänder upp en tom sida. Oj hade vi läxa till idag också? Jag är verkligen yr idag. Undrar varför inte Martina hörde av sig igår? De va ju trots allt hon som ville träffas idag efter skolan. Jag ser lärarens läppar röra sig men jag är för upptagen för att uppfatta vad hon säger. På något vis kan jag inte styra mina tankar, det är inte meningen att jag inte lyssnar. Nu ser jag hur läraren har riktat en frågande blick mot en elev. Oj vad har jag missat, undrar om hon kan svaret? Jo minsann här har vi en flitig elev som verkligen biter ihop och står ut. Gud vad killen vid fönstret stirrar på henne. Varför stirrar han? Sluta stirra? Stirra på mig istället då, varför kan han inte stirra på mig istället? Läraren fortsätter prata och går lite fram och tillbaka i klassrummet. Efter henne följer en fruktig helt ljuvlig doft som får mig att tänka tillbaka till min 13 årsdag då jag fick en liknade parfym av min moster. Det var tider då, Då var alla problem bara hälften så stora och hälften så många som idag. Undrar förresten varför Andreas inte har hört av sig? Vi skulle ju vara kompisar sa han, hans idé. Killar alltså! Aah nu vibrerar det i fickan. Undrar vem det är. Ska inte, men vill vill vill veta. Jag blickar snabbt mot läraren för att se så att hon inte kollar. Oj herregud så mycket jag har missat, hela tavlan är full med anteckningar. Det fortsätter vibrera. Måste se vem det är. Andreas! Shit nu ringer han. Typ ödet, ibland tror jag på ödet. Eller nej, nu ljuger jag det gör jag inte alls. Vad är egentligen ödet? Det fortsätter vibrera och jag stänger av min mobil, han får vänta till senare. Jag har nu bestämt mig för att hänga med lite på genomgången, men min blick fastnar vid fönstret. Solen! Underbara solen lyser mig i ögonen och jag längtar ut. I denna sekunden känner jag även att jag e hungrig. Ush hur ska jag överleva? Hoppas det är god mat. NEJ! Nu kollar han på henne igen. Fy tusan alltså. Jag då? Jag finns också här. Förresten vad händer i kväll? Just de lovade att följa med mamma och handla, sedan blir det väl att göra läxan, skriva kafka novel, realistisk vardag blir mardröm. Ojdå jag försöker allt jag kan för att komma på något vettigt att skriva om men som vanligt går de inget vidare. Just de, jag får ju ringa tillbaka till Andreas också, gud vad jag saknar hans doft, hans stil. NEJ oj,nu ringer han igen. Än en gång blir jag tvungen att klicka honom. Jaha vad pratar läraren om nu då? Modernistisk dikt? Jag skrattar för mig själv, ska JAG skriva en dikt? Det var det dummaste jag hört. Oj nu får jag panik. Undrar hur min ansökan gick, fick jag jobbet eller inte? Hoppas hoppas hoppas. Nej nu måste jag arbeta. Vad ska det bli av mig när jag är så upptagen och distraherad av mina egna tankar? Jag ser hur ett gäng i klassen börjar packa ihop sina saker. Oj redan slut? Jo men det gick ju snabbt. Nästan för snabbt. På väg mot matsalen går jag och diskuterar med mig själv om det är värt att missa en hel lektion för ingenting, egna tankar man kan tänka alltid annars? Mitt ända svar: NEJ ! Sedan springer jag ikapp mina klasskamrater som börjar undra varför de tar sådan tid.


Skoluppgift i Svenska B,  Inre monolog, egna tankar och känslor (GAMMAL!!)
Av Sandra Öhman.

Oj, säger jag bara, nu är det helt klart: jag ska till USA, Kalifornien Santa Barbara och plugga i ett år, från och med 7 augusti. Riktigt ett helt år är det ju i och för sig inte, först är det 3 och en halv månad tills jag börjar mitt lov, och då kommer jag hem i en månad, och åker sedan igen i januari för att stanna i 4 månader (och då hoppas jag att alla jag känner kommer och hälsar på mig!). Jag är grymt nervös, men ändå känns det inte verkligt än. JAG, Sandra Öhman ska åka helt själv till USA. Det känns inte verkligt alls, inte för fem öre.

Man kommer att lämna all trygghet i Sverige och rymma från tryggheten till de farliga osäkra livet. Så kände jag i och för sig när jag skulle lämna min hemort och börja på gymnasiet i stora stan.. Alla är nervösa när de möter någonting nytt, och oftast förblir det bara en känsla som sedan försvinner. I värsta fall är det faktiskt bara att åka hem, dock måste man ju stå ut med lite och inte bara ge upp så fort det blir en fis på tvären. Jag menar, man måste ju börja leva utan mamma och pappas trygghet någon gång. Man måste våga sig ut och klara sig själv även om det är det läskigaste man någonsin gjort. Man ska övervinna sin rädsla. "Du kommer att växa något så enormt under tiden du är där, du kommer utvecklas mer än någonsin just för att du är där, och tvingas till att klara dig själv" kloka ord från Stig (min handledare från praktiken) Och han har verkligen rätt.

Jag försöker just nu tänka positivt: att jag i alla fall kommer få en fin solbränna, och förmodligen gå ner lite i vikt eftersom jag inte gillar den Amerikanska maten så väldigt mycket, jag kommer väl mest leva på sallad och sådant.. Så ifall det skulle skita sig helt med att trivas och klara sig själv så har jag fått ut något bra av det i alla fall. Förmodligen får man ju några vänner också (om jag inte blir FÖR blyg).

Språket.. nja, jag kan.. men jag blir så osäker just nu. Ush !

Och nu när jag tänker på det: OJ , detta är verklighet.. jag SKA till USA.. på riktigt om ungefär 4 månader..
Och sanningen är att jag livrädd !