Sandra

hoppas hoppas hoppas.. eller nej .. hoppas inte..

eller.. jag är förvirrad..

Idag har varit en helt vanlig dag på praktiken, vi fick gjort en del och jag har ÄNTLIGEN klarat ut hur iMovie funkar.
tacka vet jag PC datorer säger jag bara.

När jag kom hem låg det en hel hög med post/reklam på köksbordet, och i vanlig ordning kollade jag igenom högen i hopp om att där skulle vara något till mig..
när jag nästan hade kollat klart och var beredd på att fortsätta upp på mitt rum, så låg det där Ett glänsande kuvert som skulle lysa upp min dag.. ett brev till MIG.

nyfiken som jag är slet jag upp det direkt. Och möttes av en både glad och skrämmande nyhet som gjorde mig livrädd. Vad jag möttes av när jag öppnade kuvertet var följande:

att jag är preliminärt antagen till Santa Barbara City College i Kalifornien.

Min antagning blir definitiv OM och detta är endast OM jag klarar språktestet..

Snacka om att jag är nervös, kanske inte över språktestet, för det verkade som att det är ganska lätt. Men över själva resan.. Bo och studera i USA ett helt år, själv (eller själv och själv, men utan föräldrar)
Herregud, jag fick en hel hög med papper som ska skickas till skolan med information, skicka om CSN bidrag m.m.

Jag är rädd, antar att jag e rädd för att klara mig själv och för att växa upp, om man jämför med nu, jag har mamma och pappa att ringa när som helst var som helst när jag än behöver något.

GAAAH, va säga om att vara tonåring hela livet? (A)

vem vet, jag kanske inte klarar språktestet.